Klockan efter midnatt och det är alla helgons afton. Vad vid min morfars grav tidigare ikväll och tände ett ljus. Jag hann aldrig träffa honom då han avled året innan jag kom till världen. Synd. Jag hade velat känna honom. Han var vad jag hört en mycket speciell människa. En sådan man lyssnade till och på, kunde berätta historier i timmar och var lika älskad som avskydd, stolt och envis. Fruktansvärt envis. Det är jag med.

Jag har alltid tyckt om att lyssna till äldre människors livsöden, fascinerats och beundrat.
Någon mer att beundra är min fina mormor vilken drog med mig ut på en promanad i det fina höstvädret i eftermiddags. Jag går inte alltför fort i nuläget då jag är ganska stor, men hon hade tid och tålamod. Bjöd även på kaffe och överraskning. (Bilden nedan)

Tack! 
Kläder till bebis.
Stickade av kärlek.

Sambon steker färska champinjoner och gör iordning en flaska bubbelvatten. Lyx.

Underbara känsla att ha just han som ser till att jag mår bra nu när vi är i sluttampen. Han som ska bli far till mitt barn. Vårt barn.

Det känns att det börjar närma sig nu, mycket sammandragningar och förvärkar. Men det är som det ska va, har jag hört. Försöker att inte ta in för mycket information från alla håll, det kan lätt bli fel. Jag väljer att tro att allt är som det ska va, känns bra så.

Nu väntar kvällens middag som min kärlek slitit med.

20 dagar kvar. Mitt liv består av att räkna ner dagar. Borde fylla mina dagar istället för att vänta. Jag har saker att göra, massor faktiskt. Massor jag borde göra. Finns så många måsten och borden, för många. Men jag har kommit in i en fas där alla måsten och borden inte är att prioritera.

Nöjer mig därför med sång ifrån ett ordgeni och utsikten genom mitt fönster. Kaffe. Samtal med syster. Lugnet.

Snart är Du här med menigen. Meningen med allt.