Lyssnar på Plura Jonsson och tänker på nu och då. Vilka vägar mitt liv tagit, och varför. Ganska sällan de enkla raka, tror att smala grusiga omvägar är mer min grej. Omständlig som få men ganska nöjd ändå. Ändå glad att jag är jag och över de vägar jag valt.

Snart börjar en ny tid. Och jag är beredd. Tror jag. Jag har allt stöd och kärlek i världen och vad betyder mer än det? Jag grejar även det här, jag vet det men jag kan behöva påminnas ibland. Vi är starkare än vi tror när det väl gäller och det är ändå det som räknas.

"Ditt ena öga gråter medan andra ögat ler, vår tid är fylld av gåtor men det är bara en värld vi får se."